Krönika

Bekvämligheten går före allt

Det är svårt det här med logistik.

Särskilt när det kommer till den typen av logistik som uppstår när två bilar ska fördelas på fyra körkort. Fyra körkortsinnehavare som tycker det är ganska trevligt att köra bil och ganska jobbigt att åka buss. Eller ja, framför allt med en far i huset som VÄGRAR att åka buss. Skyller allt på Västtrafiks kortsystem. Under sommarens första bussresa åkte jag till Uddevalla, mitt busskort till Göteborg. Till det facila priset av närmare hundra kronor. Det är inte helt enkelt, det är det inte.

Istället anpassas det vardagliga livet till hur bilarna åker. Någon måste ju alltid vara någonstans med någon bil någon gång på dagen. Då får helt enkelt de andra anpassa sig efter det. Sista frasen innan läggdags lyder oftast: ”när börjar du jobba i morgon?”. Och det finns varken intresse för hur lång skönhetssömn eller hur tidigt den andre stackaren måste gå upp. Tvärtom, när måste JAG gå upp, för att köra dig in till jobbet, för att sedan åka hem igen. Snooza en liten stund till. Ärligt talat, det är inte lätt det heller.

Men är det inte ganska märkligt hur vi beter oss i min familj. Trots att bensinen redan tangerat femton kronor litern och avgaserna spys ut i naturen när vi ligger i skytteltrafik med vår gröna Opel är vi inte beredda att kliva ner på vår bekvämlighetsstege.

Trots att bussen åker förbi Skälebacken oftare än många andra ställen runt om i Bohuslän vägrar vi. Och istället låser oss vid att köra omkring med varandra. Anpassar oss efter bilen, och vem som ”måste” ha den just då.

Det är inte okej. Jag tycker det är lathet, rakt av. Den här sommaren har jag börjat åka buss på morgonen. När jag inte samåker på min kollegas motorcykel förstås. Rom byggdes inte på en dag.

Förövrigt är min poäng såklart att buss 841 går direkt från Göteborg till Elinorspelen. Från dörr till dörr. Det är oftast den allra enklaste logistiken.

Då telefonerna tog över våra liv

Utan våra smartphones är vi sociala missfoster. De som inte har en bemöts med en förvåning utan dess like. Om det händer något i världen, eller på Facebook, eller hur vet man när bussen går?

Apples användarvänliga teknik har på några år revolutionerat vår världsbild. Sakta, men säkert har de gått från tekniknördarna till var mans hand. En vanlig syn i varje hem är hur föräldrarna spelar Wordfeud mot varandra mitt under självaste Let´s dance.

Dessutom tycker smartphoniserade sig ha rätten att driva förutsättningslöst med de smartphonelösas situation. När som helst, hur som helst. Som två olika lag. ”Höhö, vadå, kan man ta kort med den där?”, ”Eh, vadå inte vet vad Wordfeud är?”. Framför allt får man makten att se upptagen ut. Hur länge kan man lura någon att man är upptagen på något i stil med en Nokia 3310? Vi tröttnade ju ärligt talat på Snake för sisådär 13 år sedan. För den som inte gjorde det finns det såklart att ladda hem på App-store.

Men egentligen, hur viktigt är det att se upptagen ut? (Förutom när man vill undvika telefonförsäljare och annat löst folk i köpcentrum, förstås.) Eller att ständigt vara uppdaterad på vad som händer i världen? Nog klarade sig folk att leva och kommunicera innan de datoriserade telefonerna tog över vårt sociala liv. Inte heller verkar de utan må särskilt dåligt över det. Snarare tvärtom. De slipper den märkliga stress av att känna sig tvungen att uppdatera sig om vad som händer jämt och ständigt. Om världen går under lär de nog märka det utan en konstant uppkopplad telefon. Trots detta utsätts dessa människor för materiell mobbning, där de nog ärligt talat anses vara lite mindre begåvade.

Men vänta bara, även de personer som gnäller över den nya tekniken, snart kommer de. En efter en har de teknofobiska vännerna gått över till motståndarsidan.

”Alltså, jag bara måste ha Spotify på telefonen, men annars hade jag aldrig köpt den.”

Visst.

Jag skriver den här texten på tunnelbanan, på väg till jobbet. Ni kan ju gissa vilket lag jag tillhör.

När musiken aldrig tystnar

Ärade Elinorspelen-älskare! Nu kör vi i år igen. Dessutom har jag åter igen fått förtroendet att lufta mina tankar och funderingar här. Det är coolt.

Jag tänker inleda Elinorspelen-året med att faktiskt skriva om musik. Eller ja, typ. Musik är en ganska liten del av mitt liv, trots att den finns där varje dag. I bakgrunden när jag diskar, pratar i telefon, skriver, dricker vin med vänner, läser, åker buss, pluggar, duschar, läser tidningen på morgonen. Men aldrig är den egentligen i fokus. Jag är en periodare, lyssnar på ett band tills jag kräks på dem. Just nu lyssnar jag enbart på tidiga Stones.

Jag lärde känna en man för ett tag sen som har en helt annan inställning. Musiken han lyssnar på är den han är och han ser ut som musiken han lyssnar på. Från den del av sextiotalet då alla bandnamn började med the. Ni vet, The Animals, The Doors, The Who och så vidare. Listan går att fortsätta i all evighet. Troligtvis känner vi inte igen särskilt många av dem, om vi gör det har han misslyckats. Då blir de lite för kommersiella.

Han har Beatles-lugg. Får dock inte förväxlas med vår tids poplugg. Det är skillnad. Mönstrade skjortor, knäppta med alla knappar upp i halsen. Dubbelknäppt jacka. Prydliga skor. Som modsen såg ut i London under den här tiden. Som ur en svunnen tid och framför allt, till synes helt opåverkad av att 2012:s trender pågår för fullt. Han var inte ens påtänkt på sextiotalet.

Det är fint med passioner. Hur ett intresse kan uppta en sån stor del av en människas liv.

Som nyinflyttad i sin lägenhet hade han bara packat upp en personlig pryl; skivspelaren. LP-skivor över hela golvet.

Men trots allt gillar han fotboll. Och att dansa till ny indiepop på Debaser. Ingen människas liv är enbart musik. Men i vissa fall nästan.