När musiken aldrig tystnar

Ärade Elinorspelen-älskare! Nu kör vi i år igen. Dessutom har jag åter igen fått förtroendet att lufta mina tankar och funderingar här. Det är coolt.

Jag tänker inleda Elinorspelen-året med att faktiskt skriva om musik. Eller ja, typ. Musik är en ganska liten del av mitt liv, trots att den finns där varje dag. I bakgrunden när jag diskar, pratar i telefon, skriver, dricker vin med vänner, läser, åker buss, pluggar, duschar, läser tidningen på morgonen. Men aldrig är den egentligen i fokus. Jag är en periodare, lyssnar på ett band tills jag kräks på dem. Just nu lyssnar jag enbart på tidiga Stones.

Jag lärde känna en man för ett tag sen som har en helt annan inställning. Musiken han lyssnar på är den han är och han ser ut som musiken han lyssnar på. Från den del av sextiotalet då alla bandnamn började med the. Ni vet, The Animals, The Doors, The Who och så vidare. Listan går att fortsätta i all evighet. Troligtvis känner vi inte igen särskilt många av dem, om vi gör det har han misslyckats. Då blir de lite för kommersiella.

Han har Beatles-lugg. Får dock inte förväxlas med vår tids poplugg. Det är skillnad. Mönstrade skjortor, knäppta med alla knappar upp i halsen. Dubbelknäppt jacka. Prydliga skor. Som modsen såg ut i London under den här tiden. Som ur en svunnen tid och framför allt, till synes helt opåverkad av att 2012:s trender pågår för fullt. Han var inte ens påtänkt på sextiotalet.

Det är fint med passioner. Hur ett intresse kan uppta en sån stor del av en människas liv.

Som nyinflyttad i sin lägenhet hade han bara packat upp en personlig pryl; skivspelaren. LP-skivor över hela golvet.

Men trots allt gillar han fotboll. Och att dansa till ny indiepop på Debaser. Ingen människas liv är enbart musik. Men i vissa fall nästan.

Om Isabelle Nordström

Jag bor för tillfället i vår kära huvudstad, där jag är fullt upptagen med allt en Stockholmsvår har att ge.